Inte nu igen.

Jag hatar verkligen att vara beroende av något man inte förstår sig på. Men om jag nu skulle förstå vad problemet är så kan jag inte lösa de. När det är som viktigast, som mest stressigt, just då händer de. Dem som borde förstå dem tror mig inte, så nej, bättre att tiga än att säga sanningen. I denna situationen i alla fall.
Jag borde bosätta mig i skolan. Låsa in mig själv där, tills allt är klart. På måndag Gäller de... två ämnen som ja borde klara, resten tar jag på tisdag. Jag har inga höga förväntningar på mig själv men jag vet vad min förmåga ligger. Den höga ribban som jag river ner varje gång, i det sista hoppet, kanske för att min kropp vill springa rakt igenom, eftersom misstagen skrämmer mig. Men de som är konstigt är att jag inte tar mig igenom de, jag springer åt motsatt håll. Jag behöver inga ut skällningar, det är stödet jag behöver. Min nacke är helt lös, kan du inte hålla upp huvet åt mig? Benen viker sig, kan du hjälpa mig? Kan du inte stödja min brutna rygg? Bär mig till målet.

iNTE nu igen! Vakna upp ur drömmen och gör det bara, du hinner inte tänka. Det fortsätter att Gälla...

Den stora valen i havet.

Jag glömmer aldrig den dagen, när jag vakna upp och var tvungen att välja, inget stort val men samtidigt det ständiga valet. Allt hänger på mig, ingen annan kan göra valet. Fast hela livet består utav de, varje dag väljer vi. Man ångrar sina val och man är glad för dem bra saker man gjorde. Ibland måste man göra val på en sekund och ibland har man ett år på sig. Ett jobbigt val är när man frågar sig, vem ska få leva?

Skinny love.

Skinny love.

Långsamt försvinner vi ifrån varandra. Jag försöker uttrycka mig utan att jag tar för mycket plats, kanske blev de en missuppfattning, men de hängde inte på mig. Jag står ostadigt i min båt, vinkar adjö, till er som är på ön. Jag glömmer aldrig det som varit och inte heller de vi hade. Det som vi hade. De tär på mig, inne från, jag vill, men ja orkar inte anstränga mig mer, eftersom ni inte vill. Har redan frågat så nu tänker ja säga att det inte är något fel på mig, bara att jag var trött, skämdes och att jag kände mig ensam. Fast i deras ögon var jag tråkig. Om dem inte kommer ihåg den jag egentligen, så är det inte mitt problem, jag har redan sörjt. Jag fick aldrig ge det till dem.

Ni tror väl att ja klarar mig?

Det finns en ända person som jag tror på. Trots att vi aldrig pratar. Det är starkt.

Varför glömmer ni mig? Ja, vi skyller på omständigheterna. Dessutom finns de så många andra nya intressantare människor som betyder mer. Varken texten eller dem få ord betyder något. Det är därför teckenspråk är speciellt för mig. Det man menar från sitt hjärta visar man i handling. Vad skönt de hade varit om jag slapp höra all shit. GÖR de du säger också! Visa de. Det är då jag vet att du menar det. De ord man ser med ögonen är något jag skulle vilja slippa se. Slippa höra vad som händer, slippa se de hemska. Det går inte att utesluta en del av henne, för allt är viktigt och betydelsefullt. Jag kan inte glömma att musiken är en del av livet och att tecknen är det jag vill se.

Jag vill gå ifrån er, eftersom jag redan sörjt. En del av oss har glidit isär, det kanske var bäst så.

Varför måste jag veta att ni finns, när ni snart ska försvinna ifrån mig? Nu kan jag inte längre minnas dem bra stunderna, nu är dem för långt bort. Charlotte, de är bara att vänja sig, det kommer alltid vara såhär, snart kommer ett nytt år av en ö som jag inte kommer att hitta tillbaka till. Kanske dem som gör sig en egen båt och följer efter mig.

Ni behöver inte säga ett ord, jag vet att ni seglar bakom mig. Att du älskar mig.