Jag har aldrig träffat dig, ändå har jag växt upp efter dig, sett dig, hört dig och blivit jämförd med dig. Jag vet inte om jag ska tacka dig för att du gav mig livet eller om jag ska klandra dig för att du älskade livet och sen bara försvann ifrån det. Eftersom jag inte älskade livet lika mycket som du gjorde.
Din bror är väldigt lik dig. Han kan inte heller rå för att han blev till. Synd att vår far skadar honom. Som kanske är förståligt men det kan ju inte han hjälpa.
Jag har alla bröder jag behöver. Men fullblodet bar du och jag önskar att jag bar det tillsammans med någon nu. Idag är du 34 och jag 18. Men jag har ändå levt längre än dig. Jag är tacksam för att jag inte hamnade i en värre miljö. Ska försöka leva så som du gjorde.
Sov gott.
