Jag vet att ja flyr ifrån det och förtränger de. Det är inte friskt men känns bättre att bagatellisera de, eftersom det inte är så farligt om man jämför med andra. Sen är det alltid mitt fel, att jag inte vågar. Men det är klart det är jobbigt om man är ett barn och inte vet om det är så det ska vara. Är jag ett objekt eller en människa? Är det ens någon skillnad? Varje dag är inte friskt, de vet jag, men det går inte att hålla inne det längre, inte ens nu mer i skolan, som är ett sjukt system. Lättare blir det ju inte heller när man redan är sjuk. Det kommer väl någon snart som syr ihop mig. Är ganska jobbigt att vara kluven. Antingen gör jag någonting eller så får jag ta nederlaget. Vilket är värst? Om jag gör någonting kommer det i alla fall något bra efteråt (:
